Jag är ett fantasifoster som finner din skepnad ytterst tilldragande, ty du härjar i mina drömmar likt en smekande vind, en försvinnande vacker skapelse.

Ett fantasifoster säger du? om du bara är av fantasi är dina ord endast en illusion

Kanske det är att föredra. Världen är för komplex och för minimal för att låta alla tänkta tankar och drömda drömmar ta sig till en högre nivå och utvecklas till något greppbart synbart, till någon konstant massa som går att förstå, nå utan att stå på tå och sträcka sig utöver det redan befintliga

Men är det inte värt att stå på tå för det man verkligen vill, våga ta risker och göra det som man själv skulle känna lycka med?

Lever du efter den uppfattningen att man borde?

Ja det tror jag, man måste våga. men du vet vem jag är, men jag vet inte vem du är?

Vad vill du att jag ska vara? En gammal herre med alla de visa svar ålderdomen för med sig? Ett nyfött spädbarn med klumpig motorik och glänsande ögonlock? Kanske en förmögen härskarinna som kan ta med dig till avlägsna paradis. Eller ingen av dessa.

Den du är är den du är, mig gör det detsamma om du har visa svar, klumpig motorik eller oändlig förmögenhet.

/Phrida