Det var så kul idag, på tåget på väg hem.

Jag tog 19:50 tåget.

En man satt bakom mig och pratade i mobilen. Han lät uppgiven.

Jag hörde den ettriga rösten från telefonen, uppenbarligen en kvinnas.

Hon lät förebrående.

Jag lekte detektiv i smyg, och försökte

pussla ihop de olika fragmenten ur deras samtal till något med sammanhang.

Det var tydligen så att denne man nyligen hade släppts från polisstationen.

Jag kunde inte bestämma mig om han hade kört för fort eller om han hade åkt fast för innehav av narkotika.

Gång på gång fick han bekräfta för kvinnan i telefonen att "jag har inte rökt. sluta skälla på mig".

Jag blev nyfiken på hur denne mannen såg ut, så jag bytade plats till att sitta framför honom istället. Sådär diskret ni vet. Typ som "jag mår illa och måste åka framlänges"-ursäkten.

Han var väldigt mager. Hans ena hand var vanställd. Han hade smutsigt hår och smutsiga kläder. Jag tyckte synd om honom.

Men så är det så lätt också, att tycka synd om. Det är inte någon riktig empati. Att tycka synd om är att tänka hur dåligt den man tycker synd om har det, medans man är medveten om att man själv har det bra.

Att känna empati är att verkligen försöka sätta sig in i den andra människans situation, se på saker från deras perspektiv.

Det jag egentligen log åt, som lättade upp min ensamma stämning under tågfärden något oerhört, var mannen som satt bredvid mig, över mittengången.

Han åt glass.

Magnum.

En ny smak, för jag kände inte igen omslagspappret.

Ni skulle sett, han åt den så omsorgsfullt!

Studerade noga ut, bett för bett, hur han skulle bita härnäst för att glassen inte skulle falla samman.

Jag började fundera över hur jag äter glass. Jo, jag slänger i mig den, jag hinner oftast inte känna smaken i min iver.

Sedan vek han fint ihop pappret och smaskade belåtet.

Log log log för mig själv

/phrida