Markus var 4 år när hans mor dog. Livet före moderns död bestod av mjuka bomullslakan, små dagliga promenader bort till Ica, varm bröstmjölk och Barbies från hennes barndom. Man skulle kunna säga att Markus var ett hjärtebarn som aldrig skulle gå förlorad. Samma klockslag som Markus föddes för fjärde gången, 7e februari 1993, ljöd ambulansens sirener genom det mjuka bomullslakanet och huset de bodde i störtades av män i skrikande neonfärger. Markus skrek och skrek för de bar ut hans mamma på en bår och hon såg så blek så sluten ut, likt en kista som låst sig för sista gången och sjunker ner mot havets botten. Sorgen var oumbärlig och otröstlig, Markus började samla på O- ord.

Flera år senare, i en av Skånes mellanstora städer, hoppade Markus från klippor, precis i den höjd så att han klarade sig undan med bara några skråmor och blåmärken. Han sprang över räls med tåget i åsyn, han hoppade från balkonger hoppade från stolar hoppade från sig själv. Han drog handen längsmed elstängsel och frågade rakt ut varför han levde. Till svar fick han: en störtande kråka som landade precis framför hans fötter. Geggigt och stinkande rann inälvorna ut och stirrade på Markus, som grät. Snorig fortsatte han sin vandring mot soluppgången.

Så en dag, utan förvarning utan förberedelse, satt han på en tågstation. En av de största i landet. Förbi honom passerade täta kostymer med portfölj, vackra pälskappor med guldsmycken och klänningar vars bakdel släpades på det smutsiga stationsgolvet. Flera gånger tittade Markus sig omkring och kände starkt att han inte passade in. Så fort han fick ögonkontakt med ett par ögon ovanför en röd mun, blickade han kvickt ner och ändrade nervöst sin sittställning. Han visste inte vad han väntade på, men han visste att han var kallad. Incidenten med kråkan hade varit ett test, det var nu dags för det avgörande provet. Någon här väntade på honom. Den stora stationsklockan tickade med längre och längre mellanrum, tiden drogs ut till det obefintliga (ett av Markus favorit O- ord) och stanken förvärrades. Stanken trängde sig mellan de rena nytvättade kapporna, under kjolar och mellan ben, tills den nådde fram till Markus, där han satt på en brun stationsbänk och kände sig väntad. Efter odören, uppenbarade sig en välskapt man.

- Ralf Gordel, stämmer det? sa mannen.

- Ja.

- Du kommer med mig.

Ut från stationen, in på en liten undangömd pub mittemot. Det var dunkelt och inrökt, var man än tittade satt det nedsupna medelålders män och inhalerade röken från en cigarr. Mannen ledde honom till ett rum bakom baren, förbi en toalett och ett förvaringsrum. Rummet var tomt, förutom en installation i mitten av rummet som bestod av metallbitar i en kedja, som åkte upp och ner, försvann genom ett hål i taket för att sedan återvända genom ett hål i golvet. Från metallet och skrotet kom det ett gnisslande ljud, varvat med klagosånger, barnrop och ljuva melodier.

- Sätt dig, beordrade mannen. Så fortsatte han: Ralf Umberto Gordel, du har kommit hit för att erkänna den största synd av de alla. Du har dräpt din moder, Cecilia Fanja Gordel, vid en ålder av 4 år. Du är dömd till ett plågsamt liv, och ditt lidande skall aldrig upphöra. Nu, ta ditt etui, som du förvarar i bakfickan din, och skruva fast på Livets Skam. På så vis skall du aldrig undkomma ditt straff.

Markus plockade fram etuiet och reste på sig. Han fumlade sig fram till installationen med ögon och händer som inget såg. Han var desperat efter hjälp, smärtan i honom var oundviklig för nu hade sanningen kommit fram, den som han gruvat på hela sin uppväxt.

Livet efter moderns död bestod av ständig ånger, varmt blod, nattligt flamberande runtomkring staden och eviga skratt. Dessa eviga skratt.